MIDLOTHIANS HJÄRTA
måste dricka ur vad jag bryggt. Jag är gift och måste följa min man i väl och ve.
— Gift, Effie! utropade Jeanie. Olyckliga varelse! Och med den där rysliga —
— Tyst, tyst, sade Effie, i det hon satte ena handen för hennes mun och med den andra pekade på busksnåret. Han står där borta.
Hon sade detta i en ton, som utvisade, att hennes man vetat ingiva henne skräck likaväl som kärlek. I detsamma framträdde en karl ur skogen.
Det var unge Staunton. Även i det osäkra månljuset kunde Jeanie märka, att han var elegant klädd och hade en förnäm mans sätt och hållning.
— Effie, sade han, vår tid är nära tilländalupen. — Båten lägger snart till i viken, och jag vågar ej dröja längre. — Jag hoppas din syster tillåter mig att kyssa sig? Men Jeanie drog sig tillbaka för honom med en känsla av inre avsky. Nå, sade han, det kan vara detsamma. Om ni ännu hyser ovilja mot mig, så visar ni det åtminstone ej i handling, och jag tackar er, för det ni bevarat min hemlighet, då ett ord — vilket jag i ert ställe genast skulle uttalat — skulle kostat mitt liv. Folk säger, att man bör dölja för sin hustru den hemlighet, som rör ens hals — både min hustru och hennes syster känna min, och jag skall ej ett ögonblick sova mindre tryggt för det.
— Men är ni verkligen gift med min syster, sir? frågade Jeanie, full av tvivel och ängslan, ty den stolta, vårdslösa ton, vari han talade, tycktes rättfärdiga hennes värsta farhågor.
— Jag är verkligen lagligt gift och under mitt eget namn, svarade Staunton allvarligare.
— Och er far — och era vänner?
— Och min far och mina vänner måste finna sig i det, som är gjort och ej kan bli ogjort, svarade Staunton. Men, för att avbryta alla farliga förbindelser och lämna mina vänner tid att bli vid gott lynne igen, är det min avsikt att för närvarande dölja mitt giftermål och stanna utomlands någon tid. Ni kommer således inte att höra av
