MIDLOTHIANS HJÄRTA
gamle Peter Plumdamas till sin granne, klädmäklerskan, då han bjöd henne armen uppför den besvärliga backen, att se det där förnäma folket i London sätta sig över både lag och evangelium och släppa lös en sådan där ogudaktig sälle som Porteous mot en fredlig stad!
— Och sen att narra en att gå en så lång väg, pustade mrs Howden, och ett så bra fönster, som jag hade fått — just ett kort stenkast från schavotten — jag skulle ha hört vart eviga ord prästen sagt — och att betala tolv pence för sin plats och ändå inte få något för sina pengar!
— Jag tror, sade mr Plumdamas, att detta uppskov svårligen skulle låta förlika sig med den gamla skotska lagen, då konungariket var ett konungarike.
— Jag har inte mycket reda på lagen, svarade mrs Howden, men det vet jag, att då vi hade en kung och en kansler och våra egna parlamentsherrar, kunde vi alltid stena dem, när de inte buro sig åt som folk, men vems naglar kunna väl räcka hela den långa vägen härifrån till London?
— Jag ger tusan London och allt, som nånsin kommit därifrån! sade miss Grizel Damahoy, en gammal sömmerska, de ha tagit bort vårt parlament och de ha fördärvat vårt yrke. Våra förnäma tro ju knappt, att en skotsk nål kan sy manschetter på en skjorta eller spetsar på en halsduk.
— Ja, det må ni väl säga, miss Damahoy, och jag känner folk, som fått russin från London skålpundsvis i taget, svarade Plumdamas, och sen, en sån skock av dagdrivande engelska mätare och tullsnokar, som ha kommit hit för att plåga och förarga oss, så att en ärlig man inte är karl till att kunna hämta så mycket som en fattig ankare brännvin från Leith till Lawnmarket utan att behöva frukta att bli rövad på de varor, han betalt med sina egna pengar. — Nånå, inte för att jag vill försvara Anders Wilson, för det han lade hand på det, som inte var hans, men om han inte tog mer, än som var hans, så är det en ryslig skillnad mellan det och vad den här karlen gjort.
