WALTER SCOTT
FYRTIOSJÄTTE KAPITLET.
Gud, vilken vill väl leva plågad vid ett hov,
då stigar, lugna såsom dessa, han kan vandra.
Shakespeare.
Sedan en lagom tid förflutit, efter det Butler lyckligt och väl inflyttat i prästgården, och Jeanie samt hennes far slagit ned sina bopålar vid Auchingower — den precisa längden av denna tid anhålla vi, att varje läsare själv måtte bestämma enligt sin egen känsla av det vid ett dylikt tillfälle tillbörliga och passande — samt efter vederbörligt föregången lysning, slutades detta aktningsvärda pars långa trolovning med deras förening genom det heliga äktenskapets band. Vid detta tillfälle satte David Deans sig ståndaktigt emot allt syndigt pipande, birfilande och dansande, till stor förtrytelse för kapten Knockdunder, som förklarade, ”att om han anat, att det skulle pli ett sånt fördömt kväkarmöte, så skulle han aldrig ha satt sin fot över deras tröskel”.
Hans nåd Duncan fortfor emellertid att i anledning härav länge och väl nära ett sådant agg, att åtskilliga ”skärmytslingar”, som David Deans kallade dem, föreföllo mellan dem rörande detta och dylika ämnen, och det var endast ett tillfälligt besök av hertigen på Roseneath, som gjorde slut på dessa. Hans höghet visade nämligen vid detta tillfälle mr och mrs Butler en så utmärkt aktning, och den gamle David en sådan bevågenhet, att Knockdunder ansåg det rådligast att förändra sitt beteende mot den senare. Från den stunden plägade han ibland vänner tala om pastorn och hans fru ”som mycket anständigt folk, ehuru litet för stränga i sina åsikter, men det var päst för den svarta poskapen att gå vilse på den rätta sidan”. Och vad David vidkom, medgav han, ”att han
580
