WALTER SCOTT
Denna skiljaktighet i åsikter gjorde, att Butler ådrog sig sin svärfars klander i många småsaker, såsom att han hyllade vissa villfarelser, att han ej upphov sin röst och vittnade mot vissa bland tidens avfall, samt att han ej alltid med tillräcklig stränghet framhöll små skandaler och fama clamosa, vilket David kallade en förslappning av kyrkotuktens tyglar, och stundom vordo tvisterna mellan dem häftiga och nästan ovänliga. I alla dylika fall var mrs Butler en medlande ande, som genom sin egen karaktärs alkaliska glatthet sökte neutralisera de teologiska stridigheternas syra. Hon lånade ett uppmärksamt och fördomsfritt öra åt bådas klagomål och sökte alltid snarare att ursäkta än fullkomligt försvara den andra parten.
Hon påminde sin far om, att Butler ej hade hans erfarenhet av de gamla, svårt hemsökta tiderna, då människor stundom, i ersättning för det förtryck, de ledo här i tiden, voro begåvade med en in i evigheten djupt skådande blick. Hon medgav gärna, att många bland forna tiders fromma bekännare varit i åtnjutande av verkliga uppenbarelser, såsom salig Peden och Lundie, Cameron och Renwick samt kittelflickaren John Caird, som var invigd i Guds rådslag, och Elisabeth Melvil, lady Culross, som, omgiven av en stor mängd kristna, i tre timmars tid med övernaturligt bistånd låg och bad i sitt rum, där man för detta ändamål ställt hennes säng, samt många andra i förflutna tider. Men i synnerhet mr John Scrimgeour, pastor i Kinghorn, som vid ett tillfälle, då han hade ett älskat barn farligt sjukt i skrofler, utfor mot sin Skapare med ett så otåligt missnöje och beklagade sig så bittert, att det slutligen svarades honom, att han bönhördes för denna gången, men borde akta sig för att en gång till komma fram med ett sådant språk. Och då han kom hem fann han barnet, som han lämnat nära döden, friskt och sunt sitta i sängen och äta sin välling. Men fastän dessa saker kunde vara sanna i dessa betryckta tider, påstod hon, att de präster, som ej med egna ögon sett en dylik förunnad nåd, måste söka sin ledning i forna tiders urkunder, och därför vore Ruben mycket sorgfällig att
584
