WALTER SCOTT
vad det tycktes, på jämlik fot med hertigen av Argyle lät så utomordentligt, att hon tvivlade på, huruvida hon läst rätt. Ej heller var det mindre underbart att hon kunnat göra så stora framsteg i bildning under loppet av fyra år. Jeanies ödmjukhet medgav väl, att Effie, när hon velat, alltid haft lättare att lära än hon, men hon hade i stället varit håglös och därför gjort mindre framsteg. Men kärlek, eller fruktan, eller nödtvång hade visat sig kunna uträtta mycket och fullkomligt avhjälpa alla hennes brister. Vad Jeanie minst tyckte om i hennes brev var den ton av beslöjad själviskhet, som röjde sig däri. — Vi skulle föga fått höra av henne, sade Jeanie för sig själv, om hon inte fruktat, att hertigen skulle få höra, vem hon är och vilka ringa anhöriga hon har här. Men Effie, stackars varelse, hon går sin egen väg, och folk som det gör, tänker alltid mer på sig själv än på sin nästa. — Jag vet ej rätt, om jag kan behålla hennes pengar, tillade hon, i det hon upptog den femtio punds banknot, som fallit på golvet. Vi ha tillräckligt, och detta har starkt tycke av mutor för att tysta ned saken, såsom de pläga säga; hon borde kunnat vara säker på, att jag ej skulle vilja skada henne för allt guld som finns i London. Och jag måste omtala det för Butler. Jag kan inte inse, varför hon skall vara så rädd för sin egen käre man, och jag inte skall ha samma aktning för mr Butler, och därför skall jag också omtala det för honom, så snart den där supiga människan, kaptenen, farit sin väg. — Men jag undrar på min egen sinnesstämning, tillade hon, i det hon vände om, efter att hava tagit ett par steg till dörren för att gå till herrarna. Jag måtte väl ej vara en sådan toka att bli ond, för det Effie är en fin fru, medan jag bara är en prästhustru? Och likväl är jag som ett bortskämt barn, då jag borde tacka Gud, som räddat henne undan skam, fattigdom och brott, vari hon blott alltför lätt kunnat bli försänkt. Hon satte sig på en stol vid foten av sängen, lade armarna i kors över bröstet och sade för sig själv: — Jag stiger ej upp härifrån förrän jag är i en bättre sinnesstämning, varefter hon genom att rycka slöjan från beve-
592
