WALTER SCOTT
av blyghet och, om jag så må kalla det, klosterlig lantlighet, som gör henne alldeles förtjusande. Man igenkänner genast rosen, som orörd blommat inom klostrets kyska murar, mr Butler.
Påpasslig på hänsyftningen, underlät mr Butler ej att komma fram med sitt:
"Ut flos in septis secretus nascitur hortis” etc.,
medan hans hustru knappt kunde förmå sig att tro, att allt detta sades om Effie Deans av en så behörig domare som hertigen av Argyle, och hade hon varit hemmastadd i Catullus, skulle hon tänkt, att hennes systers öden vederlade hela citationen.
Hon var likväl besluten att hålla sig skadeslös för ögonblickets ångestfulla känslor genom att söka skaffa sig alla upplysningar hon kunde få, och vågade sig därför fram med några frågor rörande den av hans höghet så högt beundrade damens man.
— Han är mycket rik, svarade hertigen, av en gammal familj och har mycken belevenhet, men han är långtifrån att vara så allmänt omtyckt som hans fru. Somliga säga, att han kan vara mycket behaglig — jag har aldrig funnit honom vara det, utan skulle snarare anse honom inbunden, dyster och nyckfull. Han säges ha varit mycket vild i sin ungdom och har svag hälsa; han är likväl en ganska vacker karl. Han och er president för kyrkoärenden äro mycket goda vänner, mr Butler.
— Då är han vän till en högst förträfflig och aktningsvärd adelsman, sade Butler.
— Beundrar han också sin hustru lika mycket, som alla andra göra det? frågade Jeanie sakta.
— Vem? — Sir George? Han påstås hålla mycket av henne, sade hertigen, men jag har märkt att hon darrar litet, så ofta hans öga vilar på henne, och det är inte något gott tecken. — Men det är för besynnerligt, vad den där likheten i utseende och röst mellan er och lady Staunton förföljer mig. Man skulle nästan kunna svära på, att ni vore systrar.
598
