WALTER SCOTT
— Och det är bestämt, att jag inte får fråga dig, hur du kommit åt alla de här pengarna? sade pastorn.
— Nej, det får du verkligen inte, Ruben, ty om du frågade mig mycket enträget, så kanske jag sade dig det, och då är jag säker på, att jag gjorde orätt.
— Men säg mig, sade Butler, är det något rörande de här pengarna som oroar ditt sinne?
— Både väl och ve komma alltid med världens ägodelar, Ruben, men du får inte fråga mig om någonting mer. — Dessa pengar förplikta mig till ingenting och kunna aldrig bli återfordrade.
— Minsann, sade Butler, sedan han åter genomräknat pengarna, liksom för att övertyga sig om verkligheten av sin rikedom, det någonsin funnits en man i världen, som haft en sådan hustru som jag — välsignelsen tycks följa alla hennes steg.
— Aldrig, sade Jeanie, alltsen den förtrollade prinsessan i barnsagan, som kammade dukater på den ena sidan ur sina lockar och holländska riksdalrar på den andra. Men gå din väg nu, pastor, och lås undan pengarna och håll inte sedlarna på det där viset skyldrande i handen, ty eljest kommer jag att önska dem tillbaka i den bruna krukan igen, av fruktan för att ett ont öga kunde få sikte på dem. — Vi bo alltför nära bergen för att i dessa tider låta någon ana, att vi ha pengar i huset. Och du måste också gå och göra upp med Knockdunder, som har uppdrag att sälja egendomen, och var inte så enfaldig och låt honom få veta av den här lyckträffen, utan pruta med honom så mycket du kan, liksom du behövde låna pengar för att betala hela köpesumman.
Genom denna sista förmaning visade Jeanie tydligt, att hon även i världsliga ting ärvt något av sin fars slughet, ehuru hon ej på annat sätt än genom att gömma och spara förstod, huru hon skulle kunna använda de pengar, som kommo i hennes ägo. Och Ruben Butler handlade som en klok man, då han gick och gjorde, som hans hustru rått honom.
606
