WALTER SCOTT
— Vad menar ni med att avbryta mig, mr Butler? — Men det fägnar mig i alla fall att se er — jag talar alldeles precis som advokat Crossmyloof, och han säger cuivis.
— Om advokat Crossmyloof begagnade dativen i stället för nominativen, skulle jag hava korsat hans hand med en duktig läderrem;[1] det finns inte en pojke i lägsta klassen, som ej skulle fått handplagg för en sådan bock emot grammatikan.
— Jag talar latin som en jurist, mr Butler, och inte som en skolmästare, genmälde Saddletree.
— Ej en gång som en skolpojke, tycker jag, invände Butler.
— Det gör också ingenting till saken, sade Bartoline, allt vad jag ärnar säga är, att Porteous gjort sig förfallen till pœna extra ordinem eller livsstraff, vilket på ren skotska vill säga galgen, blott därför att han ej sköt, medan han var i sin ämbetsutövning, utan dröjde därmed tills liket nedskurits, avrättningen, som det ålåg honom att vaka över, fulländats, och han själv befriats från det offentliga uppdrag, som blivit honom anförtrott.
— Men, mr Saddletree, sade Plumdamas, tror ni verkligen, att John Porteous' sak skulle stått bättre, om han börjat skjuta, innan några stenar kastades på honom?
— Ja visst gör jag det, granne Plumdamas, svarade Bartoline med tillförsikt, emedan han då varit stadd i utövningen av sitt uppdrag, vilket ej kunde anses upphört, då avrättningen blott var börjad, eller åtminstone ej verkställd eller tilländabragt, men sedan Wilson var nedskuren, var alltsammans förbi — han var rentav avdankad och hade intet vidare att göra än att, lika fort som om han haft en arresteringsorder efter sig, maka sig sin väg med sitt manskap uppför den här West-Bow. Och det är lagen, ty jag hörde den själv förklarad av lord Vincovincentem.
- ↑ Detta är en ordlek med namnet Crossmyloof, som ordagrant betyder korsa min hand.
50
