MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Vincovincentem? Är han en adelslord eller en ämbetslord? frågade mrs Howden.
— En ämbetslord — en domarelord — jag struntar i alla adelslorder; de pina mig med en hop dumma frågor om sina sadlar, svansremmar, pistolhölster och seldon, och vad de kosta, och när de bli färdiga — en hop galopperande gäss — min hustru får betjäna sånt folk.
—— Och det kan hon också, ty så litet ni än tror henne om, mr Saddletree, så torde hon i sina dar tjänt den bästa lord i landet, sade mrs Howden, smått förtretad över det förklenande sätt, varpå hennes skvallersyster omnämndes. När hon och jag voro två yra flickor, trodde vi väl inte, att vi skulle slå oss ned med såna ena som min gamle Davie Howden, eller som ni, mr Saddletree.
Medan Saddletree, som ej var särdeles snabbfyndig, bråkade sin hjärna med att hitta på ett svar till detta dräpande genmäle, föll miss Damahoy över honom.
— Och vad adelslorderna beträffa, mr Saddletree, sade hon, så borde ni komma ihåg parlamentets tåg i den gamla goda tiden före föreningen — ett års ränta av mången god egendom strök med till seldon och hästmundering, förutom broderade rockar och fotsida mantlar, som kunnat stå för sig själva av guldbrokad och som voro en god del i min väg.
— Ja, och de muntra festerna, med bakverk och syltsaker, både våta och torra, och torkade frukter av alla slag, sade Plumdamas. Men Skottland var Skottland på den tiden.
— Jag skall säga er, hur det förhåller sig, grannar, sade mrs Howden, jag vill aldrig mer tro Skottland vara Skottland, om våra hurtiga skottar låta det få bli vid den skymf, man tillfogat oss i dag. Det är ej blott det blod som blivit utgjutet, utan även det blod som kunnat bli utgjutet, som ropar till oss; där var till exempel min dotters barn Eppie Daidle — min dotterdotter, ni vet, miss Grizel, som skolkat ur skolan, som barn pläga göra, ni vet, mr Butler —
