MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Det skulle, sade kaptenen, vara mycket opassande av mrs Putler, som är ett mycket hyggligt fruntimmer, att ta någon petalning av en dam, som kommer från mitt hus eller hans höghets, vilket just kan komma på ett ut. — Och efter vi kommit att tala om inkvarteringar, så var jag år fyrtiofem med tjugu av mina gossar inkvarterad i slottet Inver-Garry, vilket på ett hår när slutats olyckligt, ty —
— Jag ber er om förlåtelse, sir, men jag önskade kunna hitta på något sätt att hålla den goda frun skadeslös.
— Å, det pehövs alls inte något skadestånd, det är inte något pesvär för henne, nej, inte alls. — När jag således var i slottet Inver-Garry, och folket i trakten var oregerligt, så pefarade jag det värsta, och —
— Kanske ni har reda på, sir, sade lady Staunton, om någon av de unga gossarna, jag menar de här unga Butlers, visar någon lust för krigstjänsten?
— Det kan jag verkligen inte svara er på, mylady, svarade Knockdunder — så att, då jag visste folket vara ohanterligt och inte att lita på och hörde en säckpipa i skogen, pegynte jag pefalla mina gossar se till sina gevär, och så —
— Ty, sade lady Staunton med den obarmhärtigaste missaktning för berättelsen, vilken hon stympade genom dessa avbrott, om det skulle vara fallet, skulle det blott kosta sir George ett ord för att från krigskansliet erhålla ett par epåletter för en av dem, emedan vi alltid understött styrelsen och aldrig tagit ministrarnas erkänsla i anspråk.
— Och med er tillåtelse, mylady, sade Duncan, som började finna smak för förslaget, så har jag en systerson, Duncan Mac-Gilligan, en rask, välväxt pojke, som är så stor som påda Putlers parn tillsammans, och sir George kunde pegära ett par för honom också, utan att det i alla fall pleve mer än en pegäran.
Lady Staunton besvarade denna vink endast med ett förnämt stirrande, vilket ej gav något slags uppmuntran.
Jeanie, som nu återkom, var utom sig av förvåning
