MIDLOTHIANS HJÄRTA
trätt, och var så nära att upptäcka sig för May Hettley, därigenom att hon förrådde sin kännedom om beredningen av den ryktbara Dunlopsosten, att hon jämförde sig med Bedreddin Hassan, vilken hans måg, vesiren, igenkände på hans utomordentliga skicklighet i att tillaga gräddtårtor med peppar. Men när dylika sysselsättningar började förlora nyhetens behag, visade hon blott alltför tydligt sin syster, att det sken av glättighet, varmed hon beslöjade sin sorg, lika litet skänkte henne någon verklig hugsvalelse, som soldatens lysande uniform döljer hans dödliga sår. Det gavs ögonblick, då hon röjde en nedslagenhet, som var ännu djupare, än den hon själv skildrat i sina brev, och som blott alltför väl bevisade mrs Butler, huru föga avundsvärd hennes systers till utseendet så lysande lott i verkligheten var.
Det fanns likväl en källa, varur lady Staunton hämtade ett verkligt rent nöje. I alla hänseenden begåvad med en livligare inbillningskraft än systern, var hon en varm beundrarinna av naturens skönheter, en smak, vilken för dem, som äga den, utgör en gottgörelse för många lidanden. Här föll hon alldeles ur sin roll som förnäm dam, och i stället för att
"vid brant och bråddjup ångestrop uppge
så vilda, som om busen hon fått se”,
företog hon under sina båda systersöners ledning långa och mödosamma vandringar i den angränsande bergstrakten för att bese dalar, sjöar, vattenfall, med ett ord alla naturens under eller skönheter, som lågo dolda i dess gömslen. Jag tror, det är Wordsworth, som, då han talar om en med bekymmer kämpande gammal man, med mycken människokännedom yttrar:
”Om sorgen honom drev, det vet blott Gud,
men till sin sista stund på foten han
bland alla snabbast var i Ennerdale.”
Lika slapp, liknöjd och olycklig som lady Staunton var inomhus — där hon ibland till och med visade något som närmade sig förakt för de tarvliga bekvämligheterna i sin
