MIDLOTHIANS HJÄRTA
FEMTIONDE KAPITLET.
— — Säg, vad står där,
som så har jagat den pultronen, blodet,
från edra kinder?
Shakespeare.
Vi nödgas nu återvända till Edinburgh, där det allmänna kyrkomötet som bäst höll sina sessioner. Vid dessa sammanträden utses vanligen någon skotsk adelsman till att i egenskap av president föreställa konungens person och erhåller ett visst anslag för att uppträda med tillbörlig glans samt utöva en gästfrihet, som motsvarar hans höga värdighet såsom hans majestäts representant. Alla personer i huvudstaden eller dess grannskap, som äro utmärkta genom rang eller ämbete, infinna sig vanligen vid lord presidentens morgonuppvaktningar och åtfölja honom i procession till stället för kyrkomötets sammanträden.
Den adelsman, som nu beklädde detta höga ämbete, var händelsevis en nära bekant till sir George Staunton, och det var i hans svit, som denne för första gången efter den olyckliga natten, då Porteous avrättades, vågade beträda Edinburghs Storgata. Gående till höger om monarkens representant, överhöljd med guldbroderier och alla rangens och rikedomens utmärkelsetecken, tilldrogo sig den engelske främlingens vackra, ehuru avtärda drag allas blickar. Vem skulle väl i denna aristokratiska gestalt kunnat igenkänna den livdömde plebejen, som, höljd i Greta Löpelds trasor, anförde den ursinniga pöbelskaran vid denna gräsliga hämndbragd! Det fanns ej någon möjlighet att detta kunde inträffa, även om någon av hans forna bekantskaper råkat överskrida den knappa livslängd, som vanligen är dylika missdådare beskärd. Dessutom hade hela denna tilldragelse, jämte alla de vredgade passioner, från vilka den ledde sitt upphov, längesedan
