WALTER SCOTT
fallit i glömska, och det är fullkomligt säkert, att personer, som med visshet varit kända för att hava deltagit 1 detta fruktansvärda upplopp och fördenskull flytt från Skottland, samlat förmögenhet utomlands och återkommit till sitt fädernesland, där de levat och dött utan att oroas av lagen. Överhetens fördragsamhet var i detta fall säkert välbetänkt och rättvis, ty vilket gott intryck kunde väl bestraffning göra på allmänhetens sinnen, då minnet av förbrytelsen längesedan var utplånat, och allt, som ihågkoms, var förbrytarens senaste oförargliga eller kanske exemplariska uppförande?
Sir George Staunton kunde därför beträda skådeplatsen för sina forna djärva bedrifter utan att behöva frukta något av lagen, eller ens befara att varda upptäckt eller misstänkt, men vilka känslor den dagen rörde sig i hans hjärta, det torde läsaren lätt kunna föreställa sig. Det var även en sak av mer än vanlig vikt, som föranlett honom att blottställa sig för så många pinsamma hågkomster.
Till följd av det brev, inneslutande Meg Murdocksons bekännelse, vilket Jeanie sänt till lady Staunton, hade han besökt staden Carlisle och funnit mottagaren av denna bikt, ärkedjäknen Fleming, ännu vid liv. Denne vördnadsvärde man, som åtnjöt ett välförtjänt anseende, invigde han såtillvida i sitt förtroende, att han uppgav sig såsom far till det olyckliga barn, vilket bortrövats av Greta Löpeld, i det han framställde saken som en ungdomsförvillelse å hans sida, vilken han nu önskade försona genom att, om möjligt, söka få reda på vad som blivit av detta. Efter något eftersinnande erinrade prästmannen sig, att den olyckliga kvinnan skrivit ett brev till George Staunton Esq. på Willinghams prästgård vid Grantham, vilket han följaktligen avsänt i enlighet med nämnda adress, men att det återsänts jämte en skrivelse från hans högvördighet, mr Staunton, kyrkoherde i Willingham, av innehåll, att han ej kände till någon sådan person som den, till vilken brevet var adresserat. Som detta inträffade ungefär vid samma tid, som George för
630
