MIDLOTHIANS HJÄRTA
tänktes för att i västra England hava stulit ett barn, som tillhörde en familj, för vilken han intresserade sig. Juristen hade ej nämnt Ratcliffes namn, utan blott hans titel, så att sir George, då man underrättade honom om, att överuppsyningsmannen vid the Tolbooth väntade på honom i förmaket, icke hade någon aning om att han skulle träffa sin forne bekante Jim Ratcliffe.
Detta var därför en ny och högst obehaglig överraskning, ty han igenkände genast denne mans starkt markerade drag. Men den metamorfos, som förvandlat George Robertson till sir George Staunton, gäckade till och med Ratcliffes skarpsynthet, och han bugade sig mycket djupt för baroneten och hans gäst och uttryckte den förhoppning, att mr Butler ej skulle misstycka, om han gjorde sig påmint hos honom som en gammal bekant.
— Och som en gång gjort min hustru en ganska väsentlig tjänst, sade mr Butler, varför hon skickade er ett tacksamhetsbevis, vilket jag hoppas riktigt framkommit och varit välkommet.
— Det kan ni ge er fan på, sade Ratcliffe med en slug nick. Men ni har förändrat er betydligt till er fördel, sedan jag såg er sist, mr Butler.
— Och det så mycket, att jag undrar på, att ni kände igen mig.
— Å, anfäkta, jag ännu glömt ett ansikte jag en gång sett, sade Ratcliffe, medan George Staunton stod som bunden vid pålen, utan hopp att undkomma och inom sig förbannande hans goda minne. Och likväl, fortfor Ratcliffe, händer det ibland, att även den skarpsyntaste kan bedra sig. Det finns just i detta rum, om jag får ta mig friheten att säga så, ett ansikte, som jag, om jag ej kände den aktningsvärda person det tillhör, skulle svära på hade tycke av en gammal bekant.
— Jag skulle ej känna mig särdeles smickrad, svarade strängt baroneten, uppretad av den fara varav han såg sig hotad, om det är mig ni syftar på med denna komplimang.
— Nej, visst inte, sir, sade Ratcliffe med en djup bug-
