MIDLOTHIANS HJÄRTA
är där, ansåg han skola varda ett tillfyllestgörande svar på detta bekväma inkast.
Han hörde sig för hos Butler rörande detta ämne, i det han frågade honom, vad han skulle tycka om ett engelskt pastorat med tolvhundra pund om året mot åliggandet att emellanåt skänka sitt sällskap åt en granne med vacklande hälsa och ojämnt lynne. — Han torde väl ibland, sade han, råka en mycket lärd och bildad man, som var katolsk präst, men han hoppades, att det ej borde vara något oövervinneligt hinder för en man av hans frisinnade tänkesätt. Vad, tillade han, skulle mr Butler svara, om ett sådant anbud gjordes honom?
— Helt enkelt, att jag ej kunde antaga det, sade Butler. Jag har ej lust att inlåta mig i någon diskussion rörande de särskilda tvistepunkterna mellan de olika kyrkorna, men jag har blivit uppfostrad i min, har mottagit dess prästvigning, är övertygad om sanningen av dess läror och vill dö under den fana, jag en gång svurit trohet.
— Huru mycket kan ert nuvarande pastorat inbringa? sade sir George Staunton, ifall frågan ej anses alltför närgången.
— Överhuvudtaget, ungefär hundra pund om året, utom avkastningen av bostället.
— Och ni tvekar att utbyta det mot tolvhundra om året, fastän ni ej kan angiva någon för saligheten vådlig lärosats hos den engelska kyrkan, varigenom denna skiljer sig från den skotska.
— Därom har jag min egen åsikt, sir. Det torde finnas mycket gott och finns säkert medel till frälsning i båda, men varje människa måste handla enligt sina insikter. Jag hoppas hava fullgjort och fortfarande fullgöra min Mästares verk i denna höglandsförsamling, och det skulle illa anstå mig att för slem vinnings skull lämna mina får i vildmarken. Men även ur den världsliga synpunkt, vari ni betraktat frågan, sir George, hava dessa hundra pund om året fött och klätt oss och lämnat oss ingenting övrigt att önska: arvet efter min svärfar och några andra har ytterligare skaffat oss en liten egendom, som avkastar
