WALTER SCOTT
— Icke dess mindre skulle jag önska råka honom någon av dagarna.
— Det vore ett farligt möte, sir George, så framt ni ej menar, att vi skola se honom undfå sin välförtjänta lön av lagen, och då vore det ett sorgligt möte.
— Om var och en skulle belönas efter förtjänst, mr Butler, vem skulle då undgå spöslitning? Men jag talar i gåtor till er. Jag skall förklara mig närmare, när jag talat med lady Staunton rörande detta ämne. — Ro på, gossar, tillade han, vändande sig till båtfolket, molnen hota med oväder.
Luftens tryckande dovhet, de väldiga molnmassor, som skockade sig vid den västra horisonten och under den nedgående solens inflytande glödde likt en smältugn, denna fruktansvärda stillhet, varmed naturen tyckes avbida åskans utbrott liksom en livdömd soldat avvaktar plutonelden, som skall sträcka honom till marken — allt antydde ett annalkande oväder. Stora regndroppar nedföllo emellanåt och föranledde de resande att insvepa sig i sina reskappor, men regnet upphörde snart, och den i slutet av maj i Skottland så ovanliga hettan tvang dem att åter avlägga dem.
— Det ligger någonting högtidligt i detta ovädrets uppskov, sade sir George. Det tyckes, som om det återhölle sitt tordön för att kunna högtidligt fira någon viktig tilldragelse här nere.
— Ack, svarade Butler, vad äro väl vi, att naturens lagar skulle i sin gång foga sig efter våra flyktiga handlingar eller lidanden? Molnen skola brista, då de blivit mättade med elektriskt fluidum, antingen en råget i detsamma faller från Arrans klippspetsar, eller en hjälte dör på det slagfält, där han segrat.
— Själen glädes åt att tro det vara annorlunda, sade sir George Staunton, och betraktar människans öde såsom den medelpunkt, omkring vilken hela universum rör sig. Vi tänka ej gärna på, att vi skola blandas med förutgångna släkten, liksom dessa stora, svarta regndroppar blandas med den ofantliga vattenmassan, i det de för ett
644
