WALTER SCOTT
lande kutter. Jag minns, Dandie hade en ung vildbasare till engelsman med sig, som de kallade —
— Om ni sladdrar så mycket, sätter ni båten på Brynstenen, sade sir George. Håll masten i en linje med den där vita klippan.
— För tusan, sade veteranen, i det han stirrade på honom, jag tror ers nåd känner till viken lika bra som jag! — Ers nåds näsa har varit på Brynstenen en gång förr, skulle jag tro.
Under detta samtal nalkades de den lilla bukten, vilken var så dold bakom berg och omgiven av grund och undervattensklippor, att den endast kunde upptäckas och begagnas av dem, som noga kände till farvattnet. En gammal söndrig båt låg redan inne i bukten, uppdragen på land, där den var sorgfälligt dold mellan träden.
Då Butler varseblev denna farkost, yttrade han till sin följeslagare: — Ni kan aldrig tro, sir George, vilken svårighet jag haft att övertyga mina stackars sockenbor om brottsligheten och faran av denna smyghandel — och likväl ha de oupphörligt för ögonen alla dess farliga följder. Jag vet intet, som i så hög grad bidrager att undergräva och förstöra alla deras moraliska och religiösa grundsatser.
Sir George tvang sig att med sänkt röst yttra något om den för ungdomen så naturliga äventyrsandan, och att hos de flesta eftertanken komme med åren.
— Det händer tyvärr blott alltför sällan, sir, svarade Butler. Om de en gång blivit djupt invecklade, och i synnerhet om de deltagit i de blodiga uppträden, vartill deras sysselsättning ovillkorligen leder, så har jag alltid märkt, att de förr eller senare få ett olyckligt slut. Både erfarenheten och Skriften lära oss, att straffet följer våldsverkaren i spåren, och att den blodtörstige ej kommer till sin halva ålder. — Men jag ber, tag min arm och låt mig hjälpa er i land.
Sir George behövde verkligen detta stöd, ty han tänkte i sin förändrade sinnesstämning på de olika känslor, var-
646
