MIDLOTHIANS HJÄRTA
med han fordom beträtt detta ställe. Just som de stego i land, hördes på avstånd åskans dova mullrande.
— Det är ett förebud, mr Butler, sade sir George.
— Intonuit lævum — det är således något lyckligt förebud, svarade Butler leende.
Båtfolket fick befallning att så fort som möjligt ro med båten omkring udden till det vanliga landningsstället, medan de båda herrarna, åtföljda av en tjänare, på en invecklad gångstig letade sig fram genom den täta småskogen till Knocktarlities prästgård, där man oroade sig över, att de så länge uteblevo.
De båda systrarna hade förgäves väntat sina män hela den föregående dagen, vilken i sir Georges brev varit utsatt såsom tiden för deras ankomst, men denna var vorden fördröjd genom uppehållet i Midcalder, och man började i prästgården redan frukta, att de ej heller denna dag skulle ankomma.
För lady Staunton var detta dröjsmål liksom ett litet andrum, ty hon bävade denna dag vid tanken på de kval, hennes mans stolthet måste uthärda vid mötet med en svägerska, som kände till hela hans olyckliga och skymfliga historia. Hon visste, att vilket våld han än gjorde på sina känslor i andras närvaro, hon likväl var dömd att i hemlighet se dem frambryta med en häftighet, som tärde på hans hälsa, förstörde hans lynne och gjorde honom till ett föremål för både fruktan och medlidande. Gång på gång varnade hon Jeanie att ej låta märka något tecken till igenkännande utan mottaga honom som en fullkomlig främling, och lika många gånger förnyade Jeanie sitt löfte att rätta sig efter hennes önskningar.
Även Jeanie kunde ej utan ängslan tänka på det förestående mötet, men hennes samvete hade ingenting att förebrå henne, och dessutom var hon överhopad med en mängd ovanliga hushållsbestyr, och detta i förening med hennes längtan att få återse Butler efter en så lång frånvaro, gjorde henne högst angelägen om, att de resande skulle anlända så snart som möjligt. Härtill kom — varför skall jag fördölja sanningen? — att det alltemellanåt föll
