WALTER SCOTT
men anfäkta jag fick syn på så mycket som en flik av hans rockskört.
— Han har säkert begett sig på väg utför fjorden till Cowal, sade David, och Ruben, som varit ute tidigt på morgonen och plockat nötter, förklarade, att han sett en båt ro till Zigenarbukten, vilket ställe var väl känt av gossarna, ehuru deras mindre äventyrsälskande fader var okunnig om dess tillvaro.
— Vid Gud, sade Duncan, då skall jag inte längre dröja här, än jag hunnit dricka ur den här pägarn med prännvin och vatten, ty det är mycket möjligt, att de hålla till i skogen. Donacha är en slug karl och anser det kanske päst att sitta invid spiseln då skorsten röker in. Han tror, att ingen skall leta efter honom så nära! Jag får pe ers härlighet ursäkta min prådstörtade avfärd, men jag skall strax komma igen och antingen medhava Donacha levande eller också hans huvud, vilket jag vågar påstå vara fullt ut lika tillfyllestgörande. Och jag hoppas tillpringa en angenäm afton med ers härlighet och få min revansch på präde av mr Putler för de tolv skilling han vann av mig, ty han kommer säkert snart hem, eljest får han en våt färd, emedan vi snart ha oss en duktig skur.
Med många skrapningar och bugningar samt ursäkter — som mycket beredvilligt antogos — för det, att han lämnade dem, och upprepade försäkringar om en snar återkomst — på vilkas uppriktighet mrs Butler ingalunda tvivlade, så länge hennes bästa brännvin var att tillgå — lämnade Duncan prästgården, samlade sina följeslagare och började genomspana den snåruppfyllda skogen, som låg mellan den lilla dalen och Zigenarbukten. David, som för sitt mod och sin beslutsamhet var en gunstling hos kaptenen, passade på tillfället att smyga undan och åtfölja den store mannen på hans efterspaningar.
650
