MIDLOTHIANS HJÄRTA
FEMTIOFÖRSTA KAPITLET.
— — Jag sände efter dig
att göra Talboths namn i dig odödligt,
då saftlös ålderdom och svaga lemmar
din fader hålla fast uti hans länstol.
Dock — vilka onda, olycksdigra stjärnor! —
Shakespeare.
Duncan och hans trupp hade ej hunnit långt på deras väg till Zigenarbukten, förrän de hörde ett skott, som snabbt åtföljdes av två andra. — Några fördömda tjuvskyttar, sade Duncan. Håll skarp utkik på dem, gossar!
De hörde därefter klangen av svärd, och då Duncan och hans följeslagare skyndade till stället, funno de Butler och sir George Stauntons betjänt i händerna på fyra rövare. Sir George själv låg utsträckt på marken med dragen värja i handen. Duncan, vilken var tapper som ett lejon, avsköt genast sin pistol på bandets anförare och drog sitt svärd, varpå han under utrop av Claymore![1] till sitt folk rände det genom kroppen på den karl, som han nyss förut sårat, och vilken var ingen annan än Donacha Dhu na Dunaigh själv. De övriga rövarna övermannades snart, utom en ung gosse, som gjorde ett för sina år fruktansvärt motstånd och endast med mycken svårighet togs till fånga.
Så snart Butler såg sig befriad från rövarna, skyndade han att upplyfta sir George Staunton, men livet hade fullkomligt lämnat honom.
— En stor olycka, sade Duncan. Jag tror det plir päst, jag går förut för att på förhand underrätta den goda damen därom. — David, min gosse, du har i dag för första gången luktat krutröken, tag mitt svärd och hugg av Donachas huvud, vilket kan pli en god övning, tills den tid kommer, då du kan ha lust att göra en levande
- ↑ Claymore var benämningen på ett bland högländarna brukligt kort bredsvärd.
