MIDLOTHIANS HJÄRTA
Men under nattens tystnad uppsteg mrs Butler, besluten att om möjligt avvända eller åtminstone fördröja det öde, som svävade över hennes systerson, i synnerhet om hon under samtalet med honom kunde märka något hopp, att han med tiden skulle kunna förbättras. Hon hade en huvudnyckel, som öppnade alla lås i huset, och vid midnatten, då allt var tyst, stod hon framför den häpne unge vilden, som, starkt bunden med tåg, lik ett för slaktbänken bestämt får, låg på en mängd blånor, som fyllde en vrå av rummet. I hans solbrända, gulbruna, nedsmutsade och av det svarta, raggiga håret beskuggade drag sökte Jeanie förgäves upptäcka någon likhet med någondera av hans vackra föräldrar. Men hur skulle hon kunnat underlåta att hysa medlidande med en så ung och så olycklig varelse, som var så mycket olyckligare än han själv kunde ana, då det mord, han efter all sannolikhet med egen hand begått, eller vari han åtminstone deltagit, var ett fadermord. Hon ställde mat på ett bord bredvid honom, uppreste honom och lossade banden kring hans armar, så att han skulle kunna äta. Han utsträckte de ännu med blod, och kanske hans faders blod, besudlade händerna och slukade maten med glupskhet utan att yttra ett ord.
— Vad är ditt förnamn? sade Jeanie slutligen för att inleda samtalet.
— Visslaren.
— Men ditt kristningsnamn, med vilket du blivit döpt?
— Jag har aldrig varit döpt, såvitt jag vet — jag har intet annat namn än Visslaren.
— Stackars olycklige, övergivne gosse! sade Jeanie. Vad skulle du göra, om du kunde fly från detta ställe och den död, som i morgon väntar dig?
— Jag skulle slå mig till Rob Roy eller More Cameron — beryktade fribytare på den tiden — och hämnas Donachas död på varenda en.
— Ack, du olycklige gosse, sade Jeanie. Vet du vad som blir av dig, om du dör?
— Jag slipper då både frysa och svälta mer, svarade gossen halsstarrigt.
