MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Sitt ner och vila er! sade mrs Saddletree, i det hon vänligt lade sina händer på hans arm, ni tar döden på er på det här sättet. — Och få vi lyckönska er till att få skolan, mr Butler?
— Ja — nej — jag vet inte, svarade den unge mannen tankspritt, men mrs Saddletree släppte honom inte så lätt, dels av verkligt deltagande, dels av nyfikenhet.
— Vet ni inte, om ni får friskolan i Dumfries eller ej, sen ni gått och undervisat där hela sommaren?
— Nej, mrs Saddletree, jag kommer inte att få den, svarade Butler, som nu sansat sig litet. Lairden av Black-at-the-bane har en naturlig son, som skulle ingå i det andliga ståndet, och som kyrkorådet inte ville tillåta, att han prästvigdes, så —
— Nej, ni behöver inte säga mera; om en laird, som har en fattig släkting eller en bastard, är med i spelet, så är det redan nog sagt. — Och nu skall ni tillbaks till Libberton för att vänta livet ur gubben? Men så klen än mr Whackbairn är, kan han nog leva lika länge som ni, hans medhjälpare och efterträdare.
— Det är mycket sannolikt, svarade Butler med en suck, jag vet inte, om jag bör önska det annorlunda,
— Det måtte verkligen vara bra svårt, fortfor den goda frun, att vara i en så beroende ställning, och jag undrar på, att ni, mr Butler, som har så grundade anspråk på något bättre, kan stå ut med det.
— Quos diligit castigat,[1] svarade Butler, även hedningen Seneca fann en tröst i bedrövelsen. Hedningarna hade sin filosofi och judarna sin uppenbarelse, mrs Saddletree, och de uthärdade sina vedermödor på sin tid. De kristna har en bättre lott tillfallit än någon av dem — och likväl —
Han tystnade och suckade.
— Jag vet vad ni menar, sade mrs Saddletree, i det hon såg på sin man, det finns ögonblick, då vi förlora tålamodet, trots både bönbok och bibel. — Men ni vill
- ↑ Dem Han älskar, agar Han.
