MIDLOTHIANS HJÄRTA
tog sin hatt svarade han, att omöjligt någon för närvarande kunde insläppas.
— Ni stänger i dag tidigare än vanligt, förmodligen i anledning av affären med kapten Porteous? sade Butler.
Fångvaktaren nickade två gånger ned en äkta hemlighetsfull tjänstemannamin, tog en tung, nära två fot lång nyckel ur låset och nedtryckte en tjock järnplåt, som lade sig över nyckelhålet och fasthölls medelst en stålsprint och en hake. Butler stod instinktlikt stilla, medan porten stängdes, och såg sedan på sin klocka, varefter han raskt gick framåt gatan, i det han, nästan omedvetet, halvhögt för sig själv uppläste dessa verser:
Porta adversa, ingens, solidoque adamante columnæ;
vis ut nulla virûm, non ipsi exscindere ferro
Cœlicole valeant — stat ferrea turris ad auras —[1]
Sedan han ytterligare bortslösat en halv timme på ett nytt fruktlöst försök att råka sin lagkloke vän och rådgivare, ansåg han det vara tid på att lämna staden och återvända till sin bostad i en liten by, ungefär två och en halv mil söder om Edinburgh. Huvudstaden var på den tiden omgiven av en mur, som på vissa avstånd var försedd med tinnar och utskjutande försvarsverk, och man kom ditin genom portar, som ordentligt tillstängdes varje afton. Man kunde visserligen när som helst slippa in och ut genom en gångport, som för detta ändamål var anbragt i stora porten, men det var av vikt för en man med så knappa tillgångar som Butler att undvika även denna lilla penningutgift, och som han befarade, att timmen för portarnas stängande snart var inne, gick han rakt till den närmaste, ehuru han därigenom något förlängde sin hemväg. Ginaste vägen för honom låg genom Bristoporten, men Västerport, som för ut ifrån Grass-market, var den bland stadsportarna, som var närmast den punkt, där han nu befann sig, och dit riktade han
- ↑ Främst är en högrest port, på pelare stödd av demanter;
trotsande mänskligt våld och trotsande himmelska krafter.
Grundfast över dess valv ett järntorn stiger mot molnen —
Virgilii Æneas, bok vi.
