WALTER SCOTT
Eggade av dessa anledningar till farhågor, avlöste de varandra ivrigt i arbetet att slå in fängelseporten, men den var så stark, att den ännu trotsade alla deras ansträngningar. Slutligen hördes en röst uttala orden: ”Försök om den är eldfast!” Ett allmänt rop på brännmaterialier uppstod nu, och som de ögonblickligen tycktes förses med allt, vad de önskade, voro de snart i besittning av ett par tomma tjärtunnor. En väldig lusteld uppblossade nu i röda flammor tätt invid fängelseporten och uppsände en väldig pelare av rök och lågor mot dess uråldriga torn och starkt förgallrade fönster, i det den tillika upplyste både de kringstående rebellernas grymma drag och vilda åtbörder och de bleka, ängsliga ansikten, som från de angränsande fönstren åskådade förloppet av detta oroande uppträde. Pöbeln underhöll elden med allt för ändamålet passande, som den kunde komma över. Lågorna dånade och knastrade bland de högar av bränsle, som hopades på elden, och ett förfärligt rop förkunnade snart, att porten fattat eld och höll på att förstöras. Elden tilläts att sakta sig, men långt innan den var fullkomligt slocknad, rusade de främsta av de upproriska i sin otålighet en och en i sänder över de ännu rykande lämningarna, och tjocka skurar av gnistor jagades högt upp i luften, då man efter man hoppade över de glödande bränderna. Det var nu ögonskenligt både för Butler och alla andra närvarande, att de sammansvurna snart skulle vara i besittning av sitt offer och kunna förfara med det efter godtycke.
74
