MIDLOTHIANS HJÄRTA
kamrater uppmanade, i tonen av en gammal bekant, karlen att fly. — Spring er väg, Ratcliffe — kusten är klar!
— Ja, det må vara, Will, svarade Ratcliffe lugnt, men jag har föresatt mig att sluta upp med hantverket och börja bli hederlig karl.
— Nå, så stanna då och bli hängd, din gamla dumma fan! sade den andre och sprang utför trappan.
Den till kvinna förklädda karl, vilken vi redan omnämnt såsom en av de verksammaste ledarna av uppresningen, var samtidigt vid den unga flickans sida. — Fly, Effie, fly! var allt, han hade tid att viska. Hon kastade på honom en blick full av fruktan, ömhet och förebråelse, blandad med en slags häpen förvåning. Han upprepade åter: — Fly, Effie, fly, vid allt som är er kärt och heligt! Hon blickade åter på honom, men var ur stånd att svara. Ett högljutt larm hördes nu, och Greta Löpelds namn ropades gång på gång nedanför trappan.
— Jag kommer, jag kommer, sade den, som vidkändes detta namn, och sedan han ännu en gång brådskande upprepat: för Guds skull — för er egen skull — för min skull, fly, eljest ta de livet av er! lämnade han fångrummet.
Flickan följde honom med blickarna en minut och sade sedan sakta för sig själv: ”sen man mist sitt goda rykte, kan man också gärna mista livet”, varefter hon lät huvudet sjunka ned mot handen och förblev orörlig som en bildstod, synbart omedveten av det buller och larm, som rådde omkring henne.
Detta oväsen förflyttade sig nu till platsen utanför fängelset. Pöbeln hade utlett sitt utsedda offer för att föra det till den vanliga avrättsplatsen, där den beslutat verkställa sitt mordiska uppsåt, och de sammansvurna hade flera gånger med otålighet uppmanat sin anförare, som de utmärkte med tillnamnet Greta Löpeld, att dela i tåget.
— Jag lovar er femhundra pund, sade den olycklige mannen, i det han fattade Löpelds hand, femhundra pund för att rädda mitt liv.
