WALTER SCOTT
Den andre svarade i samma halvhöga ton och med samma krampaktiga handtryckning: — femhundra pund myntat guld skulle ej rädda er. — Kom ihåg Wilson!
En minuts djup tystnad följde, varefter Löpeld i en lugnare ton tillade: — Gör er fred med himmeln! — Var är prästen?
Butler, som kvarhållits några alnar från Tolbooths-porten och måst stå där, uppfylld av fruktan och ångest, medan man avvaktade utgången av letandet efter Porteous, framfördes nu, med befallning att gå bredvid fångens sida och bereda honom till en snart förestående död. Hans svar var en bönfallan till de upproriska att besinna, vad de gjorde. — Ni äro varken domare eller jury, sade han, och kunna varken efter gudomlig eller mänsklig lag äga makt att taga en mänsklig varelses liv, om denna aldrig så många gånger förtjänt döden. Om det tillräknas till och med en lagligen vald överhetsperson som mord att avrätta en förbrytare annorlunda än på den tid samt det rum och sätt, domarens utslag föreskriver, för vad skall då det anses, som ni nu stå i begrepp att göra, ni, som ej ha någon annan rättighet till er inblandning än ert eget godtycke. I Dens namn, som är all barmhärtighets källa, visen barmhärtighet mot denne olycklige mån, sölen ej era händer i hans blod och störten er ej i just samma brott, för vilket ni äro så begärliga att hämnas på honom!
— Låt det bli slut på er predikan, ni är inte på predikstolen nu! ropade en röst ur hopen.
— Om vi få höra mer av ert skrävel, sade en annan, kunde det hända, att vi hänga upp er bredvid honom.
— Se så, tyst där! sade Löpeld. Tillfoga ej den fromme mannen något ont! Han talar som hans samvete bjuder honom, och jag tycker ej sämre om honom för det.
Han vände sig därefter till Butler. — Nu, sir, ha vi tåligt åhört er, och vi vilja nu blott låta er veta, att ni lika gärna kan tala till fängelsets kvaderstenar och järnkrampor, som försöka ändra vår föresats. — Blod kräver blod. Vi ha, med de dyraste eder som ännu blivit svurna, lovat varandra att Porteous skall dö den död, han i så
80
