WALTER SCOTT
Butler, som i detsamma höll på att vika av inåt Cowgate, kastade därvid en bävande blick bakom sig och urskilde vid facklornas röda, dystra sken en gestalt, som i konvulsiviska ryckningar svängde av och an över mängdens huvuden, under det de kringstående slogo den med sina Lochaberyxor och bardisaner. Denna anblick var sådan, att den fördubblade hans fasa och bevingade hans flykt.
Gatan, utför vilken flyktingen sprang, leder till en av stadens östra portar. Butler stannade ej, förrän han uppnått denna, men fann den ännu tillstängd. Han väntade nära en timme, varunder han gick fram och tillbaka på gatan i en obeskrivlig sinnesrörelse. Slutligen vågade han ropa och väcka de förskräckta portvaktarnas uppmärksamhet, som nu funno sig oförhindrade att återtaga sin befattning. Butler bad dem öppna porten, och då de tvekade, nämnde han sitt namn och stånd.
— Han är en predikant, sade den ene, jag har hört honom predika i Haddos-hole.
— Och en vacker predikan måste han ha hållit i natt, sade en annan, men ju mindre man talar därom, dess bättre kanske.
De öppnade därefter gångporten och släppte ut Butler, och driven av fasa och förskräckelse, skyndade sig denne att komma utom Edinburghs murar. Hans första föresats var att genast bege sig hem, men andra farhågor och bekymmer, som stodo i sammanhang med de nyheter, han erfarit denna märkvärdiga dag, föranledde honom att till dagningen kvardröja i Edinburghs grannskap. Medan han avbidade de ännu återstående timmarna av natten, gingo flera folkgrupper förbi honom, vilkas dämpade röster och skyndsamma gång, i förening med den ovanliga tiden, gåvo honom anledning att förmoda, att de varit delaktiga i det sista olyckliga uppträdet.
Onekligt är, att de upproriskas plötsliga och fullkomliga förskingring efter verkställandet av deras hämndlystna uppsåt utgör det ej minst märkvärdiga draget i denna sällsamma tilldragelse, ty den bevekelsegrund, som först bringar en folkmassa att resa sig, må vara vilken
84
