44
MIDVINTER OCH TJUGONDAG.
Av
ERNST KLEIN.
Enligt en allmänt utbredd svensk sed räknas julens festperiod
vara t. o. m. den 13 januari på kvällen. Festseder med stor
spridning och hög ålder markera tjugondagens kväll som slut på
julfirandet. Dagen heter numera i svenska almanackan Knut, och
åtskilliga minnesverser förbinda detta namn med rimmen »slut» eller
»ut». Förhållandet är detsamma i stora delar av Finland och gäller
även i stor utsträckning Norge, men däremot icke i Danmark, som
slutar julen med trettondagen.
Tjugondagsjulen är icke någon ny uppfinning. N. Beckman[1] har visat, hurusom landskapslagarna i sina fridsbestämmelser räkna med en jul, som varar till tjugonde dagen efter juldagen. Härmed äro vi redan högt uppe i medeltiden. Såsom nedan skall visas, finnes det åtskilligt som tyder på, att seden går ännu längre tillbaka än den tid, då landskapslagarna avfattades.
A. Lindhagen[2] har utrett, att tjugondagens förbindelse med namnet Knut däremot är av recent ursprung. Helgonnamnet Knut tillhör ursprungligen Danmark och hänför sig (i detta fall) till Knut Lavard, som mördades dagen efter trettondagen (7/1) 1131 och blev denna dags namnhelgon i alla danska samt åtskilliga svenska, norska och finländska stift under medeltiden. I svenska almanackor sker Knuts överflyttande till tjugondagen (13/1) icke allmänt förr än från slutet av 1600-talet. I Danmark har namnet bibehållit sin
