Sida:Midvinter och tjugondag – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/17

Den här sidan har korrekturlästs
60
ERNST KLEIN.

Att emellertid den gamla vintern 14 okt.—14 april varit känd för lapparna, som betecknat det förra datum med »talvidja», det senare med »Kes-idja», sommarnatt, framgår likaledes av Wiklunds undersökning och bekräftas av de lapska runkalendrarna. De ha, som jag ovan visat, dessutom bevarat det gamla midvinterdatum på dess för deras tidräkning typiska plats, oberoende av tjugondagen, medan denna kristna fest i svenska runkalendrar alltid uppbär midvintermärket, där detta finnes kvar, men i allmänhet ersatt det med ett tecken, som syftar på julens slut.

Runkalendrarna peka i varje fall tydligt i samma riktning som de fåtaliga källorna i litteratur och tradition, nämligen på en

midvinter, som legat omkring mitten av januari, för svenskt, lapskt och finskt kulturområde närmast natten 13—14 januari, för norskt 12—13 januari. Överensstämmelsen med de gamla data för vinterns början och slut är väl bestyrkt. Såsom Lithberg[1] påpekat, kunna dessa årstidstermer vid mitten av den julianska kalenderns månader ha fått sina ordningstal i en lunisolar kalender med månadsbörjan på nymåne, De skulle då ha varit gamla idus-(fullmåne-)data. Midvinterfesten såväl som höst- och vårbloten skulle ha hållits på vissa fullmånar.[2] Sedan detta reella underlag för festens datering

  1. o. anf. arb. Första vinterdag, sid. 166.
  2. Midvintern inföll enligt de isländska källorna, (se ovan, sid. 55) såsom redan Keyser påpekar, vid Thorremånadens början. Om antagandet, att den hölls på fullmåne, är riktigt, skulle de nordiska månaderna räknats, icke från ny till ny, utan från fullmåne till fullmåne. Det är icke här platsen att utreda denna fråga, som utgör ett kapitel för sig, och ett mycket svårt sådant. Snorres uppgift, att Distinget i Uppsala förr hållits »at gói», vilket torde kunna översättas med »den första i månaden gói», bör emellertid i så fall räknas till de viktigare källuppgilterna, då vi ju ännu äga en gammal lunarberäkning för Distinget, enligt vilken det hålles på en viss fullmåne. Beckman har i den uppsats, Distingen, i Studier tillägnade Esaias Tegnér 1918, sid. 204,