Sida:Midvinter och tjugondag – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/18

Den här sidan har korrekturlästs
61
MIDVINTER OCH TJUGONDAG.

vid övergången till solarberäkning bortfallit, uppstå lätt variationer av det slag, vi här iakttagit.

Det är, såsom av ovanstående fakta synes framgå, tydligt, att den nordiska midvinterfesten hållits just i de dagar, då tjugondagen infaller, enligt nordisk kalender omkring den första i Thorremånaden, enligt den romerska kalendern omkring 15 januari. Som jag förut påpekat, ser jag just häri det moment, som gett tjugondagen dess speciella, nordiska betydelse. Sambandet mellan midvinter och jul skall jag nu söka framställa. Särdeles klart framgår detta samband ur en berättelse hos Snorre i Olof den heliges saga, kap. 114. Konungen hade redan på hösten (1020) erfarit, att intrönderna hållit stort gille vid »vinternätter» med dryckeslag och blotande. Senare om vintern — konungen julade i Nidaros — erfor han, att intrönderna ånyo voro mangrant samlade vid Märe och hade stort blot för frid och god vinter. Han lät då kalla till sig en av deras främsta män, Alve, och förebrådde honom detta hedniska bruk. Men Alve försvarade sig och intrönderna. De hade endast samlats för att dricka jul. Men nu hade där bryggts så mycket öl, att det icke var lätt för dem att få slut på det, »och man drack sedan länge herre». — Att det verkligen varit fråga om ett hedniskt blot, fick konungen bevis för, när han längre fram, omedelbart efter påsk (12 april 1021), fick fram en formlig bekännelse av en av intrönderna, Toralde, som nyss varit med och blotat för att mottaga sommaren.

Först och främst framgår utan ringaste tvivel, att midvinterblotet måste ha ägt rum icke alltför långt efter den kristna julens slut, som efter allmän kyrklig sed väl här som annorstädes officiellt inträffade den 6 eller senast den 7 januari. Det säger sig självt, att varken Alve skulle ha föreburit eller traditionen och Snorre ansett sig böra bevara ett svepskäl, som saknat rimlighet. Att draga ut julgillet månadtals för att komma in på midvinterblotet kunde

    där han behandlar dessa förhållanden, framdragit ett betydelsefullt ställe i Rudbecks Atlantica, enligt vilket en upplandsbonde berättar, att man icke brukar observera och räkna efter ny, utan efter fullmåne. Även det egendomliga, hittills varje förklaring trotsande månadsnamnet Winterfylleth hos Beda bör i detta sammanhang komma i betraktande.