gamla plats i kalendern, och så är, kan det tilläggas, även fallet i östligaste Finland, där dagen efter trettondagen heter Jästknut[1] och är julens avslutningsdag.
Det är vidare tydligt, att icke blott Knutnamnet, utan även julslutet i de älsta litterära belägg för kristen julsed i Norden, ligger på 7/1. Härpå pekar icke blott legenden om Knut Lavard, utan också Snorres skildring av Gregorius Dagssons dråp (1161), där dagen efter trettondagen (7/1) betecknas som »affaradag iola», den dag, då julen går ut.
I svensk tradition kvarlever detta förhållande i minnesversen:
Annda trett
ä jula slätt.
Tjugone da Knut
ä jula slut.[2]
Trettondagens annandag är, om man så får tyda versen, ett datum, då julfirandet i viss mån avtar, men tjugondagen är likväl det riktiga slutdatum. Versen visar tydligt på en viss osäkerhet i uppfattningen om, när julen verkligen slutar.
Det är då fullt berättigat att, såsom Beckman (o. anf. uppsats) och M. P:n Nilsson i Årets folkliga fester, tyda förhållandet mellan de båda sluttermerna för julen så, att man håller det tidigast litterärt belagda, trettondagens annandag, för det älsta och betraktar julslutet på tjugondagen som en senare uppfinning, vilken icke är stort äldre än landskapslagarnas avfattningstid. Båda dessa forskare ha sett saken så, och båda förklara förhållandet därmed, att julens förlängning med en vecka åstadkommits genom en kyrklig tendens, som strävat att få stora helgdagars »Octava», firad och högtidlighållen som helgdag. Tjugondagen står ju i detta förhållande till trettondagen.
Nu kan man dock till att börja med invända, att trettondagen, epifaniefesten, mycket väl kan åtföljas av en helighållen octav på den 13/1, utan att därför julens sammanhängande festperiod med
