Flateyarbok till en mytisk personlighet förvandlade Thorremånaden, kan man tyda uppläsandet och sjungandet av smädevisor om honom som direkt riktat mot den nu ingående, av en hednisk fest inaugurerade Thorremånaden. Detta skulle ytterligare framhäva hela ceremoniens karaktär av antihednisk demonstration.
Det finns många ännu levande drag i nordisk folksed, som ur innehållssynpunkt bilda fullständiga motsvarigheter till den av Rudbeck antecknade ceremonien från 1600-talet. Ur Nordiska Museets arkiv väljer jag några typiska drag.
Det vanliga uttrycket, att »julen drickes ut» på tjugondagen, vilket illustreras av runstavarnas omvända horn (ej sällan utbytt mot en kanna), och som i Rudbecks skildring väl närmast motsvaras av inbärandet av tappen till öltunnan, har på många håll omsatts i verkligheten. Julölet dracks denna afton ut till sista droppen. »Da skudd buttnen i vädre pa tunnar» heter det från Gotland.[1] På andra håll är det resterna av julbrödet, som förtäras[2] (Leksand). De väggprydnader, som uppsatts till julen, tagas ned[3] (Jämtland). I sin drastiska tydlighet erinrande om gästabudskriget är seden att sopa ut julen[4] (Karlskrona). Älskvärdare går det till, då gubbarna »dansa ut» julen[5] (Närke).
Hur stark och tydlig tendensen i dessa och liknande riter än framträder, synes det dock icke, som om man alldeles avstått att låta dagen få behålla något av sin gamla karaktär av midvinterfest. Åtskilliga till hednajulen knutna bruk ha på vissa håll fastnat på den kristna julens slutfest, om de också annorstädes försvunnit eller anknutits till andra dagar inom julhelgen. Sålunda synes mig den ovan omnämnda hästen, som på norska rimstavar står över 13/1, vara ett minne av de hingsthetsningar, som enligt de isländska sagorna plägade hållas under jul och som i vissa norska bygder bibehållits in på 1800-talet. »Staffanstråa» kallades en kringkörning som företogs på tjugondagen i Ragunda, Jämtland[6] av folk, utklädda till lappar. Namnet är eljes i Norden förknippat med ritter
