dess juridiska fridskaraktär och dess prägel av oavbruten helg behöver dragas ut ytterligare en vecka.
Men än mera vägande — enligt min åsikt avgörande — är följande invändning mot teorien om tjugondagsjulens kyrkliga ursprung: Om kyrkan lyckats att i Sverge, Norge och det svenska Finland genomföra denna förlängda jul, varför har detta icke skett i Danmark, Tyskland, Frankrike, England eller på andra håll, där det kyrkliga inflytandet varit både äldre och intensivare än i Skandinavien? Se vi nämligen efter, hur den saken ställer sig, finna vi icke, att tjugondagen spelar den roll i nämnda länder, som den rimligtvis bort göra, om dess betydelse berott på kyrkligt inflytande.
I Tyskland träffas visserligen uttrycken achtzehnter Tag och zwanzigster Tag, vilka båda beteckna 13/1, i en del medeltida handlingar.[1] Men de äro synbarligen icke att räkna som annat än rena datumbeteckningar av det vanliga medeltida slag, där man utgår från allbekant dag och räknar bakåt eller framåt i tiden. Att julen därvid får en ovanligt stor räckvidd är icke att förvåna sig över. Det gäller ju årets mäst betydande högtid, som i stor utsträckning begagnas som utgångspunkt för kalendern. Alldeles tydligt framträder i Tyskland julens period som »die zwölf Nächte», d. v. s. dygnen från julafton till trettondag. »Med trettondagen slutar årets längsta och viktigaste festperiod», säger E. H. Meyer uttryckligen.[2]
I denna tolvdygnsperiod igenkänna vi den katolska kyrkans officiella jul, sådan den fastställdes av kyrkomötet i Tours (567) för att definitivt sammanknyta den älsta kristna julfesten, epifanien, med den senare i Rom uppkomna födelsefesten på 25 december.[3]
Ingenstädes på kontinenten torde några allmännare avvikelser från denna regel kunna uppletas. Enstaka fall av särskilt helighållande av den 13 januari förekomma visserligen. Så existerade för icke alltför länge sedan i den lilla staden Rangendingen i Schwaben en sed att på denna dag, som där är helgad åt S:t Hila-
