ligt Beckman på grund av kyrklig påverkan. Förloppet kan dock likaväl vara ett annat: den första lagredaktionen bygger på allmänt gängse bestämmelser. Detta väcker opposition, emedan ett speciellt sedvanerättsligt institut förbisetts. I senare editioner av lagen kommer detta till uttryck. Ett annat skäl, som Beckman anför är det, att den skånska kyrkorätten rör sig med tjugondagstermen, medan däremot i stadganden av Valdemar II julen varar endast tretton dagar. Detta synes snarast vara förklarligt, om man antager, att den skånska lokallagstiftningen rättat sig efter i landskapet rådande sed, medan den danska centralregeringen förbiser dylika provinsiella företeelser och rättar sig efter allmän dansk uppfattning, vilken, som ovan sagts, redan 1131 slutar julen på trettondagens annandag. Frånvaron av tjugondagstermen i de norska lagarna kan lika litet bevisa, att Norge saknat tjugondagsjulen, som att det känt den. Men att den mäktiga norska kyrkan och den mycket starka kungamakten på den tid, då lagarna redigerades, icke skulle ha varit i stånd att införa den utsträckta julen, om det intresserat dem, förefaller föga sannolikt. Snarare är det väl så, att lagstiftarna i Norge följt allmän katolsk praxis, alldeles oberoende av, vad som kan ha varit (och, som nedan skall visas, sannolikt också varit) norsk folksed. De svenska landskapslagarnas allmänna upptagande av tjugondagen som julslut stämmer däremot väl med vad man eljes vet om den självständighet, folket i Sverge ägde gent emot både kungamakten och kyrkan under äldre medeltiden.
Att, såsom M. P:n Nilsson påpekar, tjugondagen i de flesta landskapslagar kallas »åttonde dag efter trettondedag» eller dylikt, bevisar ingenting om dess beroende av epifaniedagen. Man rör sig här med den, såsom Lindhagen i ovan anförda uppsats visat, allmänna kalendariska beteckningen av dagen ifråga. Snarare utgör det faktum, att Helsingelagen talar om »tjugonde dag jul» ett indicium på, att man uppfattat den förstnämnda beteckningen som rent kalendarisk och därför ej dragit sig för att variera uttrycket. Någon bekräftelse på teorien om, att julslutet på tjugondagen haft kyrkligt ursprung, vinnes därför lika litet ur landskapslagarnas terminologi som ur de kyrkliga kalendariernas ständigt återkommande »octava
4—230883. Fataburen 1923.
