ephiphanie, standom med tillägget »Hilarii et Remigii ep.», utan någon antydan om julslutet.
Hur annorlunda ställer sig icke då de folkliga kalendariernas, runkalendrarnas, vittnesbörd om tjugondagens betydelse.
Att dessa kalendrar brukats under medeltiden, och sannolikt bygga på äldre, inhemska förebilder, är obestridligt.[1]
Vid genomgående av runstavar i Statens Historiska Museum och Nordiska Museet finner man, att det övervägande flertalet ha den 13 januari markerat på ett sätt, som avviker från beteckningen för vanliga mässodagar. På den stora massan av stavar (ett 50-tal av dem, jag genomgått) är följande karakteristiska anordning träffad: Juldagen, nyårsdagen och trettondagen markeras, utom av
 |
En eller flera illustrationer borde infogas här, som återfinns på sidan 7 i filen Midvinter och tjugondag – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu. Bildtext: Fig. 1. St. H. M. 39. Avsnittet börjar med 1/1 (horn), går vidare till 1/6 (horn) och har på 13/1 ett omvänt horn. Denna runstav är apterad till slida för en svärdkäpp, försedd med beslag och inskription och skänkt till Gustaf II Adolf i Nyköping 1615. Under beslagen finnas runor, vilket visar, att staven är äldre och sålunda sannolikt från 1500-talet. |
sina kyrkliga tecken, med ett rättvänt horn. På tjugondagen står vid helgdagskorset ett omvänt horn eller omges korset av två omvända horn. Denna beteckning kan icke tydas på mer än ett sätt: Julens kyrkliga höjdpunkter markeras av kors och andra symboler, men för den folkliga julen, den tid, under vilken mat och dryck ständigt stå framdukade och grannar oavbrutet mötas i dryckeslag, betecknas av hornet, det urgamla dryckeskärl, som användes till öl och mjöd. Redan detta, att runstavarna, beteckna festtiderna med horn (fig. 1) vittnar om en hög ålder hos hela markeringssättet. Hornet är ju det gamla nordiska dryckeskärlet för högtidsbruk, men undantränges under nyare tidens början alltmer av andra former. När
- ↑ Lithberg, Runstavens uppkomst. Fataburen 1921, sid. 18.
