beteckna tjugondagen med ett särskilt kraftigt och speciellt märke. I ett senare sammanhang måste jag återkomma till dessa såväl som till de svenska kalenderstavarna, och skall då även omnämna motsvarande förhållanden på lapska och östsvenska runkalendarier.
I motsats till de kyrkliga, officiella kalendariernas sätt att beteckna tjugondagen framträder i runkalendrarnas vittnesbörd ett markant framhävande av dagens betydelse som julfirandets avslutning.
Gå vi så över till de tryckta almanackorna, vilka, som bekant icke framträda förrän under nyare tiden, och i vilka Lindhagen i ovan anförda undersökning utläst, att Knutsdagens förskjutning från 7/11 till 13/11 (och, såsom han synes mena, även julslutet på tjugondag) uppkommit först på 1600-talet, komma vi också här till en annan slutsats än tidigare författare. Fasthålla vi i minnet, att svenska runkalendrar och norska rimstavar redan under medeltiden räknat tjugondagen som julens slut, måste vi, i olikhet mot Lindhagen, fästa stor vikt vid det faktum, att bland alla utländska almanackförfattare under 1600-talet två, av namnen att döma antagligen svenska sådana, Ol. Andræ och Gerardus Erici redan i en almanacka för år 1600 placera Knut på den 13 januari. Jag kan för min del icke tyda detta faktum på annat sätt än så, att man redan en mansålder efter det kyrkans internationella makt upphört att påtrycka kalendariet sin prägel, känt behov av att i en svensk almanacka giva uttryck åt ett typiskt svenskt festbruk.
Att därvid Knut fått byta plats för att komma på det svenska slutdatum för julen visar endast, att rimmet »Knut — ut» redan vid denna tidpunkt ernått en viss popularitet. Att så varit fallet kan man icke undra över. Redan 1573 trycktes första upplagan av »Cisio Janus på swenska». Denna internationella kalenderdikt har tydligtvis kommit till Sverige över Danmark. En blick på den svenska översättningen ger i detta hänseende många fullgoda bevis. Jag behöver bara påpeka några rim, som äro påfallande dåliga på svenska, men utmärkta på danska: sv. »glädie — äta» [d. »glædhe — ædhe»], sv. »omaak — dagh» [d. umagh — dagh]. Typiskt danska äro också många termer och märkesdagar, t. ex. »Junius, Skärss-Midsommarsmånat», midsommar på 1 juni och »Hans» på 24 juni.
