Buteljer spricka,
brödren nicka,
sjunga, hicka
fullt till pricka.
Filebom, bom, bom, peteheja!
Men med allt detta voro vi alle ganska nyktre, och om man gick något illa, så härrörde det av den vingelvanan, som sjömän inte kunna annat än ådraga sig på ett skepp, varest de måste gå mycket ojämnt för slingringens skull. Nej, nej, ostindiefarare äro inte det värsta folket heller. Fråga på värdshus och i jungfruburar, så skall ni få höra de ha gott beröm om sig.
Finland, såväl som Prins Gustav, hade emellertid ankrat vid Älvsborg; dock utan skott, ty man hade för mycken hövlighet för sillen, att kunna visa någon för kommendanten. Vi gjorde oss därföre icke bråttom. Vår värd undfägnade oss till sent på aftonen, med samma förnöjda uppsyn som en krämare i Gränna säljer en fjärding rutten strömming åt en bondkäring för två styver stycket, och sedermera, för att intet äventyra våra ben, satte han oss ombord med sitt eget fartyg.
KAP. III
OM ETT BESYNNERLIGT SLAG SKEPPSRÅTTOR
…nascetur ridiculus mus. Horat.
Här blevo nu skeppen liggande under fästningen hela fjorton dygn, i förväntan av god vind. Var det hett om öronen 1720, när Tordenskioldska flottan tordönade här utanföre med 48-pundare, så var det nu så mycket kallare. Julfrosten i det stora, stillastående Finland under norrpolen kunde väl aldrig vara starkare än den nu var på vårt flytande. Utan pälsar och brännvinskaggar hade det varit ute med oss. Bälgvantar gjorde ock god tjänst. Det var en ömkan att se matroserna vid relingen hacka tänder, stoppa fingrarne under skinnpälsen och mellanåt slänga ett par sorgsna ögon åt Klippan och Masthug-
8
