Vidare, vem är den lilla flickan med de stora blå ögonen? — Den förmögna miss Hörter från Kap. — Slapperment, det är den regelbundnaste skönhet jag har sett i detta landet. Vilken täck växt, förenad med ett ännu täckare ansikte! Jag måste betrakta henne en stund. — Vet ni vad jag tycker, mine herrar? Hon är ful utav alltför mycken fägring. Det är en blomma utan lukt, eller snarare en vacker målning som fägnar ögat, utan att röra hjärtat. Gessie med sina små lyten behagar mera. Så går det. Naturen i sina verk lyckas aldrig mindre, än då han brukar cirkel och måttstock, lik mig i den delen, ty jag skriver ej illa, utan då jag vill göra't rätt väl.
Den långa mamsellen, som står där hos den holländske styrmannen och viskar tobaksröken ifrå sig med näsduken, vem är hon? — Miss Aletta, kusin till den förra. — Det är en tolvpundare. Vet ni, hur hon förekommer mig? Jo, jag finner henne lik de kapska fåren, vilka äga sin mesta vikt i svansen och fylla grytan bättre än de förnöja smaken. Stackars fänta! Hon är inte ful, men har för mycket av en ärbar matrona till att kunna kallas en täck flicka.
Dessa tre hjärtungar voro egenteligen balens prydnad. Det var en glädje till att se dem med inböjda fötter trava en hop kontradanser och figurera fram och tillbaka med akterspegeln, medan våre svenska gossar mitt emot slängde korsskank och knäckte takten med knän. De förra förstodo icke mer av dansen än själva cirklarna, och de senare hade ännu sjöslingringen i benen. Icke dess mindre fördunklade våra oändligen de holländske, ty en Bataviafarare, som från Amsterdam ankommit i bayen tillika med oss, var här närvarande med sina officerare. Dessa sutto förgätne i en vrå, medan vår beställsamma ungdom, liksom humlor kring blomstren, höllo ett stojande kolorum med nymferna och åtnjöto utmärkta företräden.
Mine landsmän har jag på åtskilliga ställen funnit vara lycklige hos främmande fruntimmer. Fransosen, säga dessa, är alltför näsvis och smalbent; engelsman är bättre vuxen, men butter och pockande. Svensken däremot, tillägga de aller sötaste munnarna, har förenat i sin person den förres artighet med den senares växt. Tjusande smicker frå en skön läpp! Till er-
104
