rade sidan utföre och pratade om sina sju Mosis böcker och sina slavinnor, även en hel stund längre än vi förmådde höra honom.
Torsdagsmorgonen den 21 juni gingo vi till segels, som förbemält är. Seglatsen gick fort och lyckosamt, vilket var oss så mycket kostbarare, som kölden hade tvingat oss att bära vinterkläder ånyo. Öarna S:t Paul och Amsterdam, varifrån skeppen gemenligen plä taga departure för Java, fann vår kapten icke nödigt att söka denna gången, utan ställde kosan gerad fram, kommande dem ej närmare än på två, tre grader.
KAP. XII
OXEADEN
eller
VÖRDSAMT ÄREMINNE ÖVER VÅR NORSKA OXE,
DEN VÄLBERESTE HERR RÖLLE,
SOM AVLED I JUNIO 1770,
OCH JORDFÄSTES I VÅRA MAGAR
SAMMA ÅR
Bovis omnia plena. Virg.
Det är nu så länge sedan jag rimmade, att ni tör inbilla er min versåder har sinat alldeles igen. Jag skulle ock tro det själv, så framt jag redan ej kände henne drypa fram utur ett par hål, som tvenne oxhorn stångat i hennes dämlucka. Jag skall säga saken.
Morgonen efter sedan vi slaktat vår sista norska oxe, inskickades till mig såsom fastelagsris hans bägge horn. Vartdera hade sin särskilda påskrift. Det ena, som var uppfyllt med skosmörja, skulle brukas att rida till Blåkulla på i sällskap med påskkärngarna. Det andra kunde jag behålla såsom ett symbolum av mitt tillkommande äktenskapsöde.
111
