Men adel gör dock ej till saken;
ett von framför, en hjälm i baken
föröka ej en Cæsars dyrd.
Här han nu dag frå dag vid modrens juver grönskar,
bland socknens alla nöt den skönste ungersven.
Hans hjärta äger allt och magen intet önskar.
Han växer och får hull, fast Lisa, kuskens vän,
så mö som kon, hon mjölkat hade,
ej sällan till hans stora skade
stal bort hans mjölk åt sin galant.
Snart fullväxt vandrar han att mödomskransar plocka.
Frå frodig kalv han blir en oförliklig tjur.
Lik engelsman han vill betala, ta och pocka,
men brukar aldrig krus som små fransyska djur.
Han på en höst halp flera kvigor,
än skottar fägnat svenska pigor
på femton år i Göteborg.
Men, ack, du grymma värld! Du hjältar snarast fäller.
Vår ungdoms vackra vår ser alltför snart sitt slut.
Till obeskrivlig sorg för hundra komamseller
vår tappre Rölle blir en snöpt oduglig stut.
Hur månge mänskoröllar rusta,
så stackars frun en gång får pusta
vid sidan av en ynklig stut?
Vad under om nu horn uti hans panna växa!
Hur mången tvåbent bror bär dylik ärestod,
som kunde härutav ta denna stora läxa:
att draga dem som han med kristligt tålamod?
Min vän! Fast dina horn bli långa,
bör du din bukbror icke stånga,
men tig och häng hans byxor där.
Vår oxes liv allt mer åt motgångsbranten lutar.
han till en norrman blir på nästa marknad såld.
113
