Frå sine landsmän skild, de hedervärde jutar,
han över Skagen förs i farfar Ferrös våld.
Här sätts han under grymma drängar,
får litet halm och mycket slängar,
och grånar vid en gammal plog.
Men hjälpen kom till slut. Hans nöd till Jofur trängde.
Ett flytande kastell med trenne mastetorn,
som på en skyhög topp den svenska vimpeln svängde,
sam majestätligt fram och sköt med skrot och korn
att lotsar opp ur bergen jaga
och litet lugn i Norge taga.
Här Rölle sin förlossning fann.
På Finland bragt ombord, han sälla dagar äger,
beständigt passad opp utav en tvåbent bror.
Bland får och getter nöjd, i backen på sitt läger,
han nu på vilda sjön sin andra resa for.
Ehuru skeppet kullbytterat,
har aldrig Rölles buk vomerat,
förutan små et cetera —
Till Kap han följde oss. Men ack! Mitt öga gråter —
hans panna måste här för slaktaryxan stå.
Hur månge likar få gå hit och komma åter!
Vi skulle denne blott så ynklig ända få?
Jo, egennyttan är vårt roder.
Vår oxe feck av oss sitt foder,
att foder bli för oss igen.
Ack! Rölle, sov då sött! Ditt fall oss nog bedrövar.
Vi dele mellan oss vad fordom hört dig till.
En jungman får din svans, kadetter dina klövar,
en skeppssikter ditt vett, din ränta vem som vill.
En styrman ärver dina seder,
och, på det allom må ske heder,
skall jag behålla dina horn.
114
