tritoner omkring sig, paraderar mindre på vattenytan än våre fulltacklade seglare. Finland, likt en gammal stormagad Tunaprost, som inte brådskas efter något fetare fårahus, vaggar sig över vågen med en varsam och högvördig gång. Gustav däremot, överdådig som en småsikter, när han upplupit fullmakt på en kronfogdesyssla, rullade snabbare fram, och var oss andre dagen ur sikte.
KAP. V
OM VOMERING, VIDBYXOR M.M.
Tjänligt att läsas av dem, som behöva kräkas. Devis har jag ingen denna gången, om ej min välborne läsare behagar hålla till godo följande:
…procumbit humi bos… Virg.
Fy! så ynglingarne skämma ut sig! Redan så fulla att de spy? Jaså, förlåt mig! Är det sjösjukan, som grasserar så stinkande? Jag tog det för helt annat.
Får jag lov att beskriva min arma vomerande näste? Rullingen hade redan skakat ballasten loss uti våra nykomnare sjömän. Jag förgäter aldrig, huru många små lustiga sorgespel detta förorsakade inom bord. Min mage var alltför ärbar till att följa exemplet, desto hellre skrattar jag åt de andras.
De manhaftigaste höllo sig i fria luften på däck och utsprutade deras elände långs efter sidan, men de svagare måste bärga deras upproriska tarmkäxe uti vederbörande kojor. I den ena vrån låg en kullbytterad kadett och framstönte ett långsamt Ulrik, så att kindbenen utspändes som tvenne säckpipor. I den andra satt en frusen jungman med en pyts mellan benen, levererande med full hals hela sin ärtranson tillbaka. En stackare hade ställt sig vid relingen tvärsemot vind, så att halva hans dosis stannade honom på skinnpälsen. Vår arme kocksmat nedkom frå däcket med ett stycke kött och ärnade sig till kabyssan, men hade den olyckan att i brådskan snava
11
