sitt kärl. Somlige ha gamla trästop, någre utgrävna kokosnötter, andre åter sina hattkullar. Det är ett nöje till att se, huru deras uppsyner ljusna mer och mer. De få nog till att bli glada, men för litet till att kunna krakela. Alltså följer på dessa gästebod icke annat ont än några brorskålar eller en stojande slängdans runt ikring däcket.
Vore jag i mitt moraliserande lynne, så skulle jag önska att alla kalas å landbacken inrättades på samma fot, ty det är ömkeligt att en värd vill mäta sin heder efter gästernas större eller mindre rus.
KAP. XVIII
ANKOMSTEN TILL JAVA
Den 3 augusti, sex veckor efter skilsmässan frå Godahoppsuddan, fingo vi ön Java i sikte, och sedan vi trenne dagar seglat landet långs, svängde vi förbi dess yttersta spets, eller det så kallade Javahuvud, anländande den 8 följande till Angeri, varest de ostindiska skeppen gemenligen ankra för att hämta vatten och förfriskning. En holländsk korporal hade emellertid bragt oss några sköldpaddor ombord, tillika med den nyheten att skeppet Prins Gustav passerat här redan 9 veckor för oss, Detta satte oss så mycket mer i förundran, som vi hade oss bekant, att han legat tjugu dygn i Cadix, och vi själve dessutom gjort en snäll resa frå Norge. Men när vi eftersinnade, att han ingen känning haft av den förfärliga störtsjön, som injagade oss uti Svinörsund, så blev saken begriplig. Dock kunde vår kock icke hålla sig från att slå sina sotiga nävar ihop och säga: Den som har hin till morbror, kommer snart till — ti — till — Kina.
Täckare utsikter än de som Javas kuster å ena sidan och Sumatras å andra uppte för en framseglande främling, kunna ej finnas på jordklotet. En evigt grönskande strand, överskuggad av raka, majestätiska trädtoppar, som antingen höja sig småningom i stora rundade kullar eller utvidgas i allehanda
128
