jämnare dälder, häckar och irrgångar, tillskapar för ögat den allra skönaste lustgård, samma tid som den fägnar lukten med en söt och vederkvickande utdunstning. Ingen sandig backe, ingen skallot klippa, intet magert stenrör göra honom ohyggelig. Huru härligt måtte paradiset ej varit, när naturens herre byggt själva markattorna en så vacker boning!
Om aftonen, då vi ankommo inom Javahuvud, mötte oss en boobyfågel, seglande på en gren. Det roade mig att betrakta, huru trygg han satt på sitt lilla löviga fartyg och syntes styra kosan åt andra stranden. Jag kom ihåg de gamle poeterna, som sagt att människan lärt sig plöja jorden utav svinet, och föll på den tankan, att en booby sammaledes kunnat ge oss första anledning till sjömansskap. Min föreställning ledde mig vidare. Jag gissade, att näktergalen varit vår läromästare i musiken, räven i statsklokheten, myran i hushållskonsten och tigren i krigskunskapen, ty vad detta sista beträffar, vill jag ej vara så grov som Milton, vilken i sitt Förlorade paradis försäkrar, att alla fältgevär, synnerligen muskedundrar, mörsare och kanoner, blivit gjutne i avgrunden och skottställde av djävlar. Min gissning syntes mig så mycket mer välgrundad, som jag vid närmare undersökning fann, att dessa vetenskapers idkare, var och en i sin krets, äga ännu deras behörige förelysares natur, seder och grundsatser. Om jag med våld icke tyglat min löpande inbillning, så hade hon bragt mig än längre. Jag var på vägen att kalla nämndemän oxlärjungar, kvacksalvare korpedjäknar, sprätthökar apelärlingar, besökare hundgesäller och mera sådant, som hade kunnat inveckla mig i krig med de farligaste bålgetingar på denna sidan om månan. Men nu tiger jag därmed och skall försöka, huru mina förste tankar flyta i vers:
Minsta djuren
i naturen
oss de största läxor gett.
Första regla
uti segla
sjöman hos en booby sett.
