KAP. II
FORTSÄTTNING
Optat ephippia bos… Horat.
Javanerna, som hade tillsmugglat sig gamla gevär ombord, lupo i skogen för att provskjuta dem. De yngre började med att avbränna fängkrut och vande sig efter hand vid starkare smällar. De äldre sköto dristigare men träffade illa. Vi hörde deras gläppande långt in på natten.
Jag frågade korporalen, hur holländarne vågade tillåta sådant, alldenstund deras säkerhet berodde på javanernas okunnighet i den delen, varpå han svarade, att det varit strängt förbudet i förstone men sedermera tillåteligt såsom ett medel att utdöda vilddjuren. Och på mitt vidare inkast, att de kunde börja med tigrar och sluta med holländare, menade han, det har ingen nöd, så länge de icke släppas till grövre artilleri. Emellertid beskrev han dem såsom ett opåliteligt släkte, försäkrande att han och hans kamerat aldrig tordes sova på en gång.
Jag sporde honom därnäst, varför han gått ur Sverige, varpå han axlade sig och sade: Man äger där ingen frihet. Här däremot kunde han månatligen draga sin lön, driva en liten handel apart, underhålla mätresser m. m. — Jag fann således hos honom, vad man finner hos alla svenska landförlöpare: de blanda begreppen om frihet och självsvåld tillsamman. Hembygden får bära skulden för det, som deras egen lättja eller liderlighet är vållande till. De skryta om välmåga på främmande ställen, där de vistas, medan deras svultna käkar vittna om hunger och elände. Hundradetals utav dem löpa omkring i London och Amsterdam, prisande deras utländska frihet, som i själva verket består endast däruti att de kunna som kavaljerer förstöra på ett liderligt horhus om söndagen, vad de förtjänat om veckan. Grannlåtskonstnärer äro de endaste, som vantrivas hos oss, och det är mycket billigt, alldenstund vi ännu behöve mer eftertrakta det nödvändiga än det artiga. — Jag igendrev min herr korporal, så gott jag förmåd-
138
