som en hottentottska, skulle jag kallat henne drägelig, men här voro gröna rutor, gula halvmånar och svartstrimmiga klövermärken kastade huller om buller över hennes askegråa hud. Det föreföll mig, som alla öns Cupider skulle varit tillhopa för att måla henne, men icke kommit överens om grundfärgorna utan råkat varann i håret, såsom byggningsmännerna vid Babel, och i förbistringen spillt mönja, blyvitt, umbra och gummigutta om vartannat, löpande sedan sin kos. Utmunt och grinande lik en markatta, visade hon mig tvenne rader blodfärgade tänder, mellan vilka framstucko långa strån av betel, som hon tuggade. Hennes bägge dunkelbruna ögon, sura och drypande, tycktes vara kantade med rött fris, och när hon gick kunde jag räkna på hennes skrunkna vador alla muskler och ådror, vilka krökte sig mellan hull och skinn uti mångfaldiga blå bukter, liksom för att tillskapa mig en landkarta full med strömmar, floder och bäckar. När jag nu tillägger, att hennes bröst, eller rättare juver, lågo henne ned på midjan i skapnad av tvenne hängande säckpipor, så lär var och en finna, om inte vår vällustige korporal hade skäl att löpa ur det tvungna Sverige för en sådan sötunges skull. — Han hade två barn med henne, sade han, och försäkrade mig, att hon varit långt vackrare förr än nu. Hon älskade honom ända till raseri och skulle dränka sig, därest hon märkte att han nånsin ärnade överge henne m. m.
Jag frågade honom om hans barn vore döpta, betygande att vår präst i vidrigt fall skulle med nöje befordra dem till kristendomen. Han svarade nej, men tillade: det är ej så brått med det. De förblevo således lika modren i religion, fast de i övrigt voro fadrens avbild, vita och välskapade.
140
