så snart vi medge, att den förstnämnde nedslagit sina pålar i Europa, medan de andra bägge besuttit Asien och Afrika.
Européerna tillrycka sig min förundran, när jag ser dem med en handfull folk kasta väldiga troner över ända, men när jag däremot betraktar alla de blodiga barbarier, som sölat deras erövringar, inledes jag nästan att tänka med Rousseau, att hyfsade vetenskaper kunna göra ett folkslag mäktigare men ingalunda bättre. Håren resa sig på huvudet, när jag läser, att en svärm smutsiga matroser genombryta furstars palatser, trampa krönta hjässor under fötterna och hänga sina beckiga byxor på kungaspiror. — En olycklig konung av Madura, på ålderdomen jagad utur sitt fädernerike, flyktar på en liten båt med det käraste han ägde, gemåler och barn, till sin svåger, regerande fursten på Borneo. En skeppare frå Batavia skickas honom på spåren, vilken avskräcker denne att mottaga honom. En engelsk ostindiefarare ligger till ankars på redden. Hos honom köper han sig beskydd med en hop juveler och ädla stenar, vilka han tar ur öronen på sina fruntimmer, och föres ombord. Holländske skepparn konstlar och hotar. Vad händer? Den olycklige monarken utlämnas med hela sin gråtande familj, smides i bojor och släpas tillbaka för att straffas som upprorsman, därför att han dristat sig försvara sine undersåtares frihet och liv mot en strövande svärm utav våldsverkare, vilka girigheten lockat över från Europa. — Detta skedde här 17…
Vad synes er? Månne våra upplysta tider ha förbättrat mänskohjärtat? — Jag vet inte, vem som har största skammen, holländarn som tog honom eller engelsman som uppgav honom.
143
