gömma en hemlighet uti ett par vidbyxor, som uti en fruntimmersbarm.[1]
När jag sedan kom i min hytta, skickade jag en tanke till svenska flottan. Jag föreställde mig, hur illa det måtte stå till, när den vid ett hastigt uppbrott besättes med en svärm lusiga bondlymlar, vilka, ovane vid sjön, icke förmå besvara fienteliga kanoner med andra salvor, än deras vomerande aou. Min gamle Ovidius låg mig för ögonen, och visade mig en vers, som passar långt bättre här än en bonddräng på ett rangskepp.
Apta magis Cereri, quam sunt tua corpora Marti —
vilket jag sålunda översätter:
Sjömän fare på sjön men lantman plöje sin åker.
Huru kunde jag då annat än önska, det våra handelsflottor måtte så utvidga sig, att de vid åkommande tillfällen vore i stånd förse den förra med övade och befarne matroser. Så går det till i England.
KAP. VI
VARS INNEHÅLL VAR OCH EN KAN SE, SOM VILL LÄSA'T
L'amour vit dans les orages. Md-e de l'Enclos.
Den gynnsamme vinden, som blåst oss ut, fägnade oss icke länge. Knappt hade man sett en skymt av Hetland, förrän en storm jagade oss halva vägen tillbaka, varefter man åter arbetade sig opp, under ständiga urväder, inemot Färöarna, belägna uti 64 grader nord.
- ↑ Detta infallet ångrar mig, och jag skulle stryka det ut, om det ej gåve mig anledning att säga ett annat efter Virgilius, Han hade länt åtskilliga kvicka tankar ur poeten Ennii ostädade versar, och sade sig därföre hämtat guld utur hans dynga. Vi skulle jag då icke få plocka denna moraliska juvelen ur matrosens besmutsade vidbyxor?
13
