Man kan tänka, hurudane våra nyårsdagar voro i detta luftstrecket. Jag försäkrar er, solen bränner inte brämet bort på pälsarna, om ni komma mitt i januari. Vi hade all möda att skotta snön ifrån oss. Kölden var bister. Vatturören hade säkert frusit till uti matrosernas ”mig förlov”, så framt icke vårt lovvärda rederi dragit försorg däremot genom en hop välgörande medsände brännvinskaggar. Jag är ögonvittne till det, att näsorna på månge förlängdes hela sex, åtta tum genom fastfrusne istappar. Skäggstubben liknade en frostig enrisklasa på en skarp vintermorgon, och snökåvorna lågo kvar på ögonbrynen, som på ett par fönsterlister. Jag ljuger inte.
Kärleken är en seglivad skalk. Skulle man inte trott, att han, såsom van vid de varmare himlar, borde frysa fingrarne av sig i sextiofyra graders vinter? Men jag måste säga här, såsom de kärlige fransoserne, då de voro upp uti vårt kalla Lappland:
Pour fuir l'amour
en vain on court
jusq'à l'astre polaire.
Dieu! qui croiroit,
qu'en cet endroit
on trouveroit Cythere!
På svenska:[1]
Att kärlekslag
må ha fördrag,
man fåfängt far åt polen.
Ty Fröja har
dock varme kvar,
fast ingen fås av solen.
Till att döma utav vad jag såg här, skulle jag tro, att
kvicksilvret aldrig stiger till fryspunkten i en ung gosses
hjärtbarometer. Kärndroppan hängde i näsan på mine vänner, men
- ↑ Översatt, om jag minns rätt, av Celsius.
14
