Min son på galejan
är en av de friskaste och roligaste reseberättelser som någonsin skrivits. Wallenbergs resa till Kina sammanfaller i tiden ungefär med Linné-lärjungarnas upptäcktsfärder, men med dessa flitiga samlare av naturhistoriska fakta har den tjugotreåriga skeppsprästen på ostindiefararen Finland mycket lite gemensamt — om också en exkursion vid norska kusten inbringade märkliga fynd: det rara mineralet gråsten, skriande fiskmåsar och den evigt grönskande enbusken. Det är tillsammans med människor han trivs, och skall han beundra en vacker ros »måste hon växa på en sextonårig flickas kind». Mustigt, rakt på sak och med gnistrande kvickhet meddelar han sina upplevelser och reflexioner. Vissa av livets glädjeämnen behandlar han kanske mer i detalj än vad som kunde anses förenligt med hans prästerliga ämbete, men det självporträtt han omedvetet tecknar har ett drag av allvar, som han dock inte är angelägen att framhäva: »Jag är en fiende till rynkade pannor och önskar kunna sprida ungdom i allas ansikten.» Det är nu snart tvåhundra år sedan Min son på galejan skrevs, men boken har inte samlat på sig något damm: den doftar fortfarande av frisk, salt havsluft.
Med författarens illustrationer
